Kalla Fakta-reflektioner

11 kommentarer

Det granskande tv-programmet Kalla Fakta har doppat sina fingrar i den frikyrkliga syltburken och gett sig på helandepredikanter, de kringresande mirakelmakarna som inte utan en rundlig ersättning far runt och utlovar bot från både verkliga och påhittade åkommor. Och som därmed inom frikyrkligheten fått en stor beundrarskara liksom en inte oäven andel kritiker.

Och debatten lät inte vänta på sig. Exempel här, här och här. Chockade har en stor andel mirakelförsvarare (ex här och här) konstaterat att Kalla Fakta gör sig skyldig till ett antal faktafel, dålig research och vinkling. Och?

Granskande journalistik är lika lite objektiv som journalistiken generellt. Den är sprängfylld med faktafel, dålig research och personliga värderingar. Det är inget nytt. Den granskande journalistiken har en given och känd dramaturgi, oavsett vilket ämne som berörs eller vilken titel programmet har. Det finns alltid ett reellt problem i botten, i princip i inget fall ger sig de granskande journalisterna på att helt fabulera en story. Skulle den granskas så är deras trovärdighet rätt körd.

Man letar därefter fram ett offer och utser en bov. Boven finns alltid i någon form av maktposition gentemot offret vilket rimmar väl med journalistikens självpåtagna uppfattning att de är till för att granska makten. Och offret är någon stackare som utan egen förskyllan drabbats och fått sitt liv mer eller mindre förstört. Så kan det ofta, men behöver dock inte alltid, vara vid en närmare granskning. Men vi låter en fördjupning av detta just nu för enkelhetens skull vara. Och som stöd för reportagets tes anförs ett antal objektiva experter. Och med lite kreativ klippning så kan de fås att säga det som redaktionen vill snarare än vad de faktiskt har sagt. Men det ingår i upplägget.

Enkla och givna fall av maktmissbruk och bedrägeri är i allmänhet inte något större besvär att lagföra. Men det är inte den typen av fall som den granskande journalistiken har en förkärlek för. Det är istället de komplexa fallen där det inte finns en enkel sanning och där det finns flera sätt att se på saken. Då väljer den granskande journalistiken ett av dessa sätt och borrar sig ner i just den vinkeln. Man kan tycka vad man vill om detta och själv är jag rätt kritisk men det är så den granskande journalistiken anser att den ska fungera. Välj en vinkel och granska av bara den. Lyft det som stödjer tesen och ignorera det som motsäger den. Såvida inte det börjar bli för mycket som motsäger tesen för då kan även den mest förhärdade granskande journalist börja få kalla fötter.

Eftersom det rör komplexa fall där det kan var svårt att lagföra boven eller att vederbörande kanske till och med blivit frikänd i domstol så säger den granskande journalistik-logiken att de tar sitt ansvar att agera domstol. Name and shame är ett straff så gott som något. Om hela Sverige vet att en namngiven person är en bov så är målet nått. Journalisterna kanske inte själva erkänner att det är så det förhåller sig men det är ändå konsekvensen. Att väga blöjor på äldreboenden är inte alls en sparåtgärd utan ett vedertaget sätt att utprova inkontinensskydd. Ändå var Carema tvungen att byta namn på sitt företag efter DN´s granskning. För att ta ett inte helt aktuellt exempel.

Faktafel är legio i journalistiken. Och dessutom rätt självklart eftersom journalisterna i mycket få fall har expertkunskap inom det område de granskar. De frågar ett antal personer och försöker bilda sig en uppfattning och den kommer alltid att i någon mån vara behäftad med fel. Antingen på grund av förenklingar, rena missuppfattningar eller av slutledningskaraktär. Statistik är till exempel ett område som journalister ofta förefaller ha problem med. Ett område som är en smula komplext och betydligt större än att bara jämföra procentsatser. Därav blir det ofta fel om jämförelsebasen är den statistiska vetenskapen men kanske ganska rätt om jämförelsebasen är en subjektiv uppfattning.

Så med denna inledning, Kalla Faktas reportage om helandepredikanter är ett skolexempel på hur granskande journalistik ser ut. Faktafel, dålig research och vinkling. Vare sig bättre eller sämre än något annat avsnitt i denna eller andra liknande programserier. Men det är heller inte ointressant. För även om man kan ha åsikter kring hur väl den granskande journalistiken på ett vederhäftigt sätt lyckas spegla grundfrågeställningen så finns det ändå en kontroversiell fråga i botten. Som i detta fall rör de anspråk helandepredikanter har. Mirakler och övernaturliga under är något som eftersträvas och det finns en vilja att tolka även fullt naturliga och förklaringsbara skeenden som gudomliga ingripanden. Och naturligtvis den monetära implikationen att en del av dessa helare får bra betalt för sina tjänster. Detta är förvisso ett problem men ändå något som den förefaller föreligga störst enighet mellan de olika lägren kring varför jag lämnar den därhän just nu.

Det är i Sverige olagligt att utge sig för att kunna bota ett antal sjukdomar, exempelvis cancer, så länge man inte är sjukvårdspersonal. Lagstiftningen är till för att skydda patienter så att de ska få vederhäftig och evidensbaserad behandling för sina åkommor. Ingen ska kunna komma med ett hobbyhopkok och kunna säga att detta botar din sjukdom utan att hopkoket gått igenom en rad olika standardiserade tester först. Det är däremot tillåtet att erbjuda tröst och lindring, kanske i form av förbön eller allmän omsorg, men alltså inte att utlova ett helande. I en aktuell och parallell diskussion finns en svensk entreprenör som gör sig skyldig till just detta genom att sälja kolloidalt silver som dundermedel som botar de flesta sjukdomar. Finns inga som helst vetenskapliga bevis för att det fungerar och det är således olagligt till tusen. Skulle lagstiftningen inte finnas så är det ändå en moralisk fråga, eller kanske snarare en fråga om vetenskapligt synsätt, om det är okej. Diskussionen skulle finnas mellan de vetenskapligt skolade och de som ifrågasätter vetenskapen. Som det är nu ställer sig lagstiftaren på vetenskapens sida. Det måste gå att leda i bevis att en behandling fungerar eller i alla fall inte gör någon skada för att den ska få användas.

Men lite förbön för att hela cancer är väl inget som skadar? Nej, förvisso så påverkar det inte själva cancersjukdomen. Den spingande punkten är om ett helande har utlovats. Och det är olagligt. Så helandepredikanterna kan gott fortsätta med sitt värv så länge de undviker just det lilla löftet. Problemet är dock vad som sker om den som är föremål för förbönen har uppfattat att ett helande kommer att ske. Om vederbörande slutar med sin evidensbaserade behandling och därmed förkortar sitt liv? Och även om det inte är mitt största bekymmer i tillvaron så vad gör det med personernas tro om de uppfattar det som att Gud sviker dem? Vad som bekymrar mig mer är dock det lidande kristna förträdare indirekt påför sina medmänniskor. För även om kristna människor i allmänhet inte erkänner det så finns det ett inte oävet antal personer, mig själv inräknad, som drabbats av kristna företrädares bulldozeraktiga trampande i själslivet. Religion är en potentiell mental hälsofara och det måste finnas en respekt från kristna att det är så även om religionen för just de övertygade kristna är något allt annat än ont.

I debatten anförs ett stort antal exempel på fungerande helanden. Anekdotiska bevis staplas på varandra. Bland annat finns en video som visar hur ett ben växer ut under förbön. Att fötterna sakta förflyttas omkring en decimeter i sidled syns förvisso lika tydligt och är en fullt lika god och betydligt mer sannolik förklaringsmodell till det påstådda undret. Sen följer en rätt underhållande sidodiskussion om att det inte handlar om olika längd på benen utan en skolios. Men lika lite som benlängdsmätningar i helandemöten sker på ett vedertaget och evidensbaserat sätt så sker någon adekvat skoliosdiagnostik. Det minsta man kunde begära är att följa en vetenskaplig praxis. Objektiv mätning före, intervention, objektiv mätning efter. Det är inte bara en av dessa som saknas när det gäller de kyrkliga fallen av benförlängning/skolios.

Ett ofta använt motargument från kristnas sida är att det spelar ingen roll hur många bevis som anförs för vi som är skeptiska kommer i alla fall inte att tro på dem. Kanske är det så. Men lite bättre bevis måste nog fram innan vi kan slå fast att vi skeptiker är förblindade. Så svårt är det inte att se till att alla tre stegen finns med i bevisföringen.

Hur stort är problemet då? En del kritiker till Kalla Fakta menar att det är en grov generalisering att säga att alla karismatiker tänker och agerar på samma sätt som i de aktuella församlingarna. Och det är sant. Den genomsnittliga karismatiska församlingen är sannolikt betydligt mer sansad. Men faktum kvarstår. Den karismatiska kristendomen bygger på känsloutlevelse, att ge sig hän, att låta andliga upplevelser styra. Strävan efter tecken, under och mirakler slår undan benen för en kritisk hållning och ur det perspektivet är problemet betydligt större än för en handfull galna församlingar. Problemet finns varthän känsla och upplevelse går före eftertanke. Även om det är en timid församlingstjänare som talar i tungor så har man redan där släppt spärren. Och även om förbönen har ett i grunden tröstande syfte så finns det övernaturliga löftet i bakgrunden. Och det är en delikat balansgång att inte låta ett hopp glida över i ett löfte. En balansgång jag har svårt att tro man alltid klarar av, oavsett kristen inriktning.

Så, ja det är oegentligt att säga att precis så här andligt galet är det i alla karismatiska församlingar men bara det faktum att andlig galenskap är tillåten och även eftersträvas gör generaliseringen fullt valid. Den ur min synvinkel fullständigt vedervärdiga praxisen med tungotal öppnar alla portar till att det kan gå precis hur galet som helst. Det behöver inte göra det men det kan. Och det gör Kalla Faktas granskning trots alla sina brister så viktig. Inte i första hand för att sätta dit ett antal helandepredikanter utan för att medvetandegöra den fara som ligger i att den karismatiska kristendomen trots allt är så utbredd som den är. Jag har tillräckligt stora problem att leva i en värld där jag hela tiden påminns om den kristna kyrkans övergrepp. Och skulle denna värld normaliseras så är jag inte säker på att jag vill leva i den längre. Så för en gångs skull är jag glad att den granskande journalistiken finns.

Guilty by association

2 kommentarer

– Varför gör du så här? Varför skriver du alla dessa negativa texter? Du kritiserar ju faktiskt mig! Jag är kristen och det spelar ingen roll att jag inte är en sån där hemsk kristen som du träffat på för de som läser tänker att det är samma sak med alla kristna. Jag har alltid fått försvara min tro och folk har inte fattat skillnaden på Svenska kyrkan och Livets ord. Sak samma. Kristna idioter hela bunten. Springer runt och talar i tungor och ber för folk i kön på Ica.

Personen som reagerade finns i min närhet. En av de ytterst få som finns där, ensamvarg som jag trots allt är. En som känner min identitet och läst vad jag skrivit. Och också hört mina klagomål genom åren så jag trodde inte mina texter skulle såra. Men det gjorde de. Det känns inte bra.

Personen i fråga är kristen men värd alla respekt. Vederbörande är allt annat än evangeliserande och missionerande. Tron är en privatsak och majoriteten av personens umgängeskrets utanför kyrkan har sannolikt ingen aning om det kristna ställningstagandet. Att denne är involverad i några kyrkliga aktiviteter är känt av en del men inget någon gör en grej av. Försvaret av tron gentemot mig och nu hänger troligen samman med uppväxten och skoltiden. Att vara den enda kristne i klassen har säkert satt sina spår i själen. På samma vis som hos mig. Fast av motsatta skäl.

Men min avsikt har aldrig varit att såra den här personen. Eller någon annan som inte försöker evangelisera eller predika för mig. Eller som inte ser som sin uppgift att omvända mig. Var och en får näst intill tro vad de vill. Och frågar jag får de gärna berätta men samtidigt vara beredd på att jag inte förstår. Framför allt inte hur man kan vara så övertygad kring något som inte låter sig bevisas. Jag respekterar dem. Men respekten tar slut där frälsningsförsöken tar vid. Det är min gräns.

Är det någon jag kritiserar är det alltså de som passerar gränsen. De som oinbjudna kliver innanför min existentiella sfär och förväntar sig att jag stillatigande ska acceptera det. De som dessutom förväntar sig att jag ska köpa hela konceptet utan kritiska frågor. De som inte ger mig något alternativ. De evangeliserande kristna. Är de karismatiker är det ännu värre för då river de upp sår som gör ont.

I teorin kan jag både besöka gudstjänster, bönemöten och lovsångsmöten. I teorin alltså. I praktiken är det beroende av sammanhang och reträttväg. Men tar jag initiativet till det är det även jag som har kontrollen. I världen utanför kyrkobyggnaden ger missionären sällan mig den möjligheten.

Det finns en grupp till som jag riktar en kritisk udd till. Kyrkans ledarskikt. Det är en diffus och inte särskilt väl sammanhållen grupp av människor som har ledande positioner i olika församlingar och samfund. Såväl i kraft i sitt ämbete som genom en mer eller mindre självpåtagen roll som opinionsbildare eller företrädare för sin del av kristenheten. Flera av dem kan vara ytterst sympatiska och trots en evangeliserande grundsyn inte särskilt missionerande. Möjligen är de det i alla fall men i jag har åtminstone inte råkat ut för deras frälsningsambitioner.

Det som stör mig med denna grupp är deras oförmåga att ta avstånd från en kristendom som kliver över gränsen. Genom att inte tydligt göra klart vad som är okej och inte, legaliserar man genom sin position beteenden och attityder som kan vara allt annat än respektfulla. Kanske är det ett arv från ett slags kristen snällism, att man som kristen ska vara snäll och god och lite mesig och tro väl om alla. Och det är på sitt vis en bra tanke men alla sammanhang behöver sätta sina gränser.

– Men vad kan de göra? De som är värst kanske tillhör andra församlingar och andra samfund. De har ju inget beslutsmandat där.

Min egen kritiker förklarade omöjligheten i mitt önskemål. Men jag vägrar tro att det är omöjligt. Till och med i ett av de områden som absolut inte kännetecknas av ödmjukhet och respekt för motståndarens argument, i politiken, finns förvisso kanske något luddigt formulerade gränser för vad som är okej. För vad som tillhör demokratins spelregler och vad som inte gör det. Och företrädare för såväl partier som samhällsorganisationer förenas i regel, trots sina skilda åsikter i övrigt, när det finns behov av att påtala något kring och för dem som går över gränsen.

Denna gränssättning finns inte i kyrkans värld. Eller snarare, den kanske finns men toleranserna är oerhört stora. Är det några som tar debatten är det snarare en del gräsrötter. Ledarskiktet lyser med sin frånvaro. Och är de närvarande så förstår man så väl vad de värsta stolpskotten menar och kanske inte tycker helt lika men ska i alla fall beakta vad de säger eftersom de bygger sin tro på samma urkund och därför menar de säkert egentligen samma sak. Och legitimerar därmed de värsta avarterna att fortsätta excellera i sina evangelikala aktiviteter.

Så, den ljumme, liberalteologiskt och tystlåtet troende har inget att frukta. Det är inte den jag kritiserar. Det är den som saknar farstu. Som envisas tro att omvärlden ska köpa deras egen tolkning av något så diversifierat som kristendomen. Och som ser som sin livsuppgift att påtala för andra människor hur fel dessa andra och hur rätt de själva har. Vilket ofta, men inte alltid, är karismatiker. Och jag kritiserar ett kyrkligt ledarskikt, oavsett om detta utgörs av de formella eller informella ledarna. De som genom bristande gränssättning legitimerar stolpskotten. De som inte tar sitt ansvar att åtminstone sätta upp en varningsskylt.

Det är det enda försvar jag kan ge min egen kritiker. Fast det gör ändå fortfarande ont då denne som bekännande kristen känner sig anklagad. Enda trösten i bedrövelsen är att vi delar smärtan i att det finns andra kristna som saknar gränser.

Bye bye Uffe. Och bye bye Livets Ord?

3 kommentarer

Det verkar ju inte ha slagit ned som en gigantisk överraskning att Ulf Ekman nu lämnar sitt livsverk. Lästips här, här, här och här. Han lämnar alltså till förmån för katolicismen och i alla fall inte i de kretsar som mer kritiskt granskat Ekmans förehavanden de senaste åren är man förvånad. Där har spekulationerna varit flitiga men i lika intensiv utsträckning har Ekmans supportrar argumenterat för att någon katolsk omsvängning inte är görningen. Snarare att Ekman i någon väckelsekarismatisk anda ska omvända katolikerna till sanna och brinnande evangelikaler.

För katolska kyrkan är ju en irrlära. Det har man slagit fast. Och Ekman själv har stått på barrikaderna och kritiserat de där hemska katolikerna med sina påvar och Marior och ritualer och allt vad det är. Och med egen erfarenhet av den tidiga Livets Ord-rörelsen i bagaget vet jag att det inte var främmande med uppfattningar om att det bara var Livets Ordare som skulle komma till himlen en dag. De på den tiden etablerade samfunden stod för en förstockad och falsk kristendom.

För egen del har jag ingen uppfattning om katolska kyrkan. Kan uppskatta att de lyckats skapa en struktur med ritualer i botten som håller över olika kulturella gränser. Den betydligt mer löst sammanhållna pingströrelsen äger en stor variation i uttryckssätt och uppfattningar mellan olika länder. Svenska pingstvänner plägar dock ofta tro att de globala pentekostala uttryckssätten är de samma som hemma i det egna kapellet. Det är de inte.

Samtidigt finns det saker inom katolska kyrkan jag ställer mig frågande till på samma vis som jag ifrågasätter EFK, Equmenia och allt vad de heter. På samma sätt som jag ifrågasätter den religiösa tolkningstradition som kallas kristendom. I ett bredare perspektiv anser jag att alla dessa rörelser är samma skrot och korn. Och det borde inte vara någon större grej att någon byter klubb. Det är fortfarande samma idrott, liksom.

Men som supporter är det en stor grej att ens ledare och förebild säger upp sitt medlemskap. Särskilt som det inte är någon nästan bortglömd föredettning det handlar om. Det rör sig om klubbens grundare och ledare sedan starten. Det är en klubb präglad av denne ledares tankar och värderingar. Det är en klubb där denne ledare både varit aktiv och fanbärare in i det sista. Och då är det fullt förståeligt att det för supportrarna är en stor grej.

Det är inte samma sak som om en känd person plötsligt säger sig ha blivit frälst. Visst, kul eller trist för dem, men de är inte de som har uppfunnit religionen. Kanske förlorar de några hangarounds men får snabbt nya i den nya kontexten. Och vad skulle hända om Jonas Sjöstedt gick med i moderaterna eller om Fredrik Reinfeldt klev över till syndikalisterna? För den politiskt oinsatte och ointresserade kanske ingen större sak, det är ju politik och samhällsbyggnad det handlar om, men för medlemmarna skulle det vara det. En och annan misstanke att det inte bara gått en säkring utan ett helt proppskåp hos respektive partiledare. Och den temporära kris som sannolikt uppstår hanteras just som att ledaren har blivit otillräknelig. Kan hända den bäste liksom. Samtidigt som den mottagande rörelsen har vunnit en stor skalp till sig själva som bevis att de har rätt.

Men Ulf Ekman går inte att jämföra med en partiledare. Han är ju faktiskt grundaren. Han liksom är och personifierar Livets Ord. Pastor Ulf. Den ende svenska pastor som titulerats med förnamn. Hans roll i församlingen under de senaste trettio åren går att jämföra med katolska kyrkans påveämbete. Jesu ställföreträdare på jorden. Även om ingen påve ännu tagit sig namnet Jesus Kristus II är det så en hel del församlingsmedlemmar ser på sina pastorer även utanför Livets Ord. Och den mest namnkunnige av alla pastorer har varit pastor Ulf. Och nu hoppar han av.

Det är faktiskt som om Karl Marx på toppen av sin karriär skulle sagt att han nog hade fel om den där kommunismen och erkänt marknadsekonomin som överlägsen. Eller om John Maynard Keynes på samma vis skulle ha anslutit sig till Milton Friedmans idéer. Frågan är vad som skulle hänt med marxism och keynesianism då? När förebilden inte längre står för det den propagerat för under så lång tid? Och vad händer nu med Livets Ord?

Det är stort att inse att man har fel. Det är ännu större att erkänna det. Men det vill till att fler börja tänka själva för att den fortsatt processen för Livets Ord ska gå smärtfritt. Om Livets Ord vill att det från och med nu är business as usual så kräver det att varje medlem snabbt lägger Ekman på hyllan. Det kommer inte att gå. För Livets Ord och Ulf Ekman är så intimt sammankopplade med varandra. Man måste även fortsättningsvis förhålla sig till Ekman och hans i rörelsen inplanterade tankar. De tankar han nu har övergett.    

Jag ser två olika utvecklingsvägar för uppsalaförsamlingen och dess avnämare runt om i Sverige.

1. En tynande tillvaro.

Av naturliga skäl sker en krisreaktion i församlingen som leder till rollsökeri och jakt efter halmstrån. När den enande sammanhållande kraften är ute ur bilden börjar medlemmarna leta efter nya och kommer tids nog att hitta dem på olika ställen. Parallellt sker officiellt ett ökat intresse för ekumenik och olika samarbeten initieras medan församlingen blir allt mindre. En kärntrupp blir kvar som sluter sig kring det ekmanska arvet men Livets Ord som kraftfull församling har spelat ut sin roll. Det är kanske den mest önskvärda utvecklingsinriktningen.  

2. En militant tillvaro.

Ekman är borta och blir lite av paria eftersom han svikit sina rötter. Församlingen återvänder till dessa, alltså åttiotalets tokkarismatiska kristendom där den andliga krigsföringen förs och alla medel är tillåtna. Det drog folk då och kan säkert dra folk än idag.

Det som oroar mig att denna utveckling faktiskt kommer till stånd är att Ulf Ekman i sin DN-artikel faktiskt för första gången så tydligt och officiellt ber alla dem som skadats av Livets Ords framfart om ursäkt. Det är stort av honom och jag önskar att fler pastorer kunde följa detta exempel. Men min egen svårighet att få sådana ursäkter till stånd talar för att den svenska pastorskåren av det karismatiska snittet inte är mogna för det utan istället mycket väl är villiga att axla det Ekmanska arvet. Lite kollaterala offer får man räkna med liksom.

Vad som talar för att detta blir verklighet är att det finns lite för många pastorer som både är kända och galna. Och den ursäkt nu Ekman formulerat kommer först när han klivit av, när han lämnat sitt livsverk. Det är många som önskat denna ursäkt tidigare så varför kunde den inte ha kommit då? Kanske för att det helt enkelt inte gick, kanske för att inte ens Ekman kunde tämja den tiger han hade skapat? Och om nu tigrarna får fritt spelrum så kommer i Jesus Kristi namn människor även i fortsättningen att få sina liv förstörda. Fråga Roy Horn hur det känns.

Kristen kriminalitet

2 kommentarer

När jag växte upp drabbades vi vid ett tillfälle av inbrott. Bland det som stals fanns samtliga skivor. En av dessa var en mycket speciell jubileumsutgåva som bara tryckts upp i 150 exemplar i samband med ett stort företags jubileum. Den hade sedan distribuerats till ett antal utvalda personer runt om i Sverige. På det sättet hade en av dessa hamnat i vår skivhylla.

Några månader gick och jag befann mig på den lokala matvarubutiken. Vid kassorna fanns backar med billiga skivor och jag började av någon anledning bläddra bland dem. Hittade ett par barnskivor som jag kände igen, det var ju precis samma som jag själv hade haft. Ytterligare några album var välbekanta och så dök den upp. Jubileumsskivan. Det var faktiskt större delen av vår skivsamling som fanns där i backen. Slutsatsen jag omedelbart drog var att butiken därmed högst sannolikt sålde stöldgods. Omedvetet eller ej.

Sprang hem och berättade vad jag funnit men mötte ingen större förståelse. Det gick liksom inte ihop med världsbilden. För den gode handlaren var ju pingstvän och kristna handlar inte med stöldgods. Gav dock inte upp så lätt utan berättade även i kyrkan vad jag hade hittat. Samma resultat. Handlaren är en sann kristen och en fin församlingsmedlem och skulle aldrig göra något sådant. Idag hade jag vänt mig till polisen men då fanns det inte i sinnevärlden. Försökte intala mig att de andra hade rätt. Att reaktionerna inte var ett uttryck för att köra huvudet i sanden. Försökte inbilla mig att det var slumpens skördar som gjorde att någon annan av de 149 jubileumsskivorna som fanns i skivbacken. Tillsammans med en hyfsat komplett uppsättning av samma titlar som tidigare funnits hemma hos oss. Det kanske var så. Jag kan ju inte säkert veta men sannolikheten ter sig även i efterhand rätt låg.

I kyrkan fanns även en familj där en släkting tillbringat en längre tid (> 1 år) i fängelse för skattebrott. Men samma inställning fanns där. Kristna begår inte brottsliga handlingar och allt den stackars släktingen hade gjort var att blanda ihop två siffror i deklarationen. Och det är ju så lätt att göra fel. Och det var också vad den allmänna historiebeskrivningen sade. Mannen var en varmt kristen och genuint ärlig person som aldrig gjort något annat fel än att skriva fel siffra på fel ställe. Kunde ha hänt vem som helst.

Och jag bar med mig denna sanning rätt länge. Fast det är ju svårt att låta bli att fundera. Framför allt när den sekulära juridikens verklighet presenterades ett antal år senare. En fängelsevistelse på mer än ett år borde betyda, givet den då gängse straffrabatten, en dom om kanske två års fängelse. Oavsett det så är ett lindrigare skattebrott eller en skatteförseelse något som inte per automatik leder till fängelsestraff utan i de flesta fall böter. Om fängelse hade utdömts torde brottet ha varit grovt och beloppen sannolikt betydande. Att det då hade handlat om att blanda ihop två siffror i deklarationen var således föga troligt. Snarare torde det ha rört sig om ett mer systematiskt och/eller avancerat försök att kringgå lagstiftningen. Men det var ju så sant. Kristna är hederliga människor och gör inte sådant så då måste det ha varit en lite felskrivning i deklarationen. Eftersom både familjen och församlingen sade det så måste det stämma. Kristna ljuger ju heller inte.

Jag minns också ett tillfälle i en annan kyrka då allmän förbön anbefalldes för en medlem som strax skulle upp i tingsrätten. Och bönen var inte för rättvisa, inte för något slags allmänt stöd eller ens för motparten. Den var istället för att medlemmen skulle få en friande dom. Underförstått, en kristen kan inte begå några juridiska fel och måste per definition frias. Om inte av egen kraft så med hjälp av ett gudomligt ingripande.

Flera år senare utförde jag via ett universitet ett uppdrag åt ett företag. Jag hittade en hel del brister och som bifynd i sammanhanget, men som var så slående att det inte gick att blunda för, var en rent av urusel arbetsmiljö. Något som även satte spår i såväl olycksstatistik som sjuktal och personalomsättning. Det var en ren uppvisningsanstalt avseende flagranta brott mot rådande arbetsmiljölagstiftning. Organisationsstrukturen och företagskulturen hade sedan länge passerat sitt bäst-före-datum och chefen/ägaren själv var som en parodi på en överviktig direktör i en pilsnerfilm från femtiotalet. Det var bara cigarren som fattades. Och han hade ingen större förståelse för mina påpekanden vare sig för det jag var satt att granska som mina reflektioner i övrigt. För han visste minsann hur man skötte ett företag. Att det rent ekonomiskt var utförsbacke var inget han reflekterade över och han undanbad sig all hjälp. Han lät även hälsa att han hade trott mer om universitetets kompetens än vad jag bidrog med. Hans svar på min fråga hur han såg på kvalitetsbristkostnader sa egentligen allt. Det får inte fart på de där lata arbetarna!

Innan jag skrev färdigt min rapport nämnde jag för en bekant vilket företag jag hade besökt. Även om jag vid det här laget lämnat kyrkan bakom mig har min bekantskapskrets alltid varit begränsad och i lite för stor utsträckning befolkad av kristna. Således råkade denne bekante vara pingstvän och hade kanske inte helt gett upp hoppet om att jag skulle återvända till den smala vägen igen. Och han replikerade snabbt att jag måste skriva en positiv rapport. Chefen var ju med i hans församling och en fantastisk entreprenör. Dessutom Gideonit. Vet inte om mitt avog mot Gideoniterna kanske grundlades där och då? Men jag lydde i alla fall inte. Rapporten användes senare som referens i ett seminarium kring skräckföretag. Trots att chefen var pingstvän. Men det är klart, seminariet arrangerades ju inte av en kyrka utan av en sekulär läroanstalt. Misstänker att tongångarna varit annorlunda om det hade anordnats av ett kristet affärsnätverk. Eller har jag kanske fördomar? Full Gospel Business Men-sällskapet har i alla fall ingen naturlig supporter hos mig. Inte heller det relativt nyskapade Relations. Så fort jag ser begreppet ”kristet företag” ringer alla varningsklockor som kan ringa.

Vad är nu mitt syfte med detta? Kanske bäst att påpeka att jag inte misstror alla kristna företagare och att jag inte inbillar mig att brottsligheten är högre inom kristenheten än inom samhället i övrigt. Den kanske till och med är lägre. Men den finns och det är det jag vill påpeka. Den kristna etiketten vaccinerar inte människor och företag mot att begå brott. Och jag skulle önska att denna insikt även drabbade dem själva. Den kristna bakgrunden gör de kristna företagarna varken bättre eller sämre att leda och driva företag än genomsnittet. Och det är rent självbedrägeri att tro att kristna inte ägnar sig åt kriminella handlingar. Inte ens när de avslöjas med händerna i syltburken.

Kristna företagare är lika mycket hälare, konkursaspiranter, arbetsmiljöhaverier och skattesmitare som företagare i allmänhet. Alltså, inte allt för vanliga men heller inte ovanliga. De trampar lika mycket som alla andra i klaveret på grund av girighet eller inkompetens. Så är det bara. Och förlåt dem gärna, ta hand om dem. Men kalla inte den handling de begått för något annat än vad det faktiskt är. Ett brott. Och profilera inte begreppet ”kristet företag” som en slags unik kvalitetsstämpel. För det är det inte. Sen får både Gideoniter, Full Gospel Business Men och Relations säga vad de vill. För även bland dem finns brottslingarna.

Begär

Lämna en kommentar

Något kyrkan alltid haft svårt att hantera är allt som har med sexualitet att göra. Ändå förefaller det vara ett kärt ämne. Varför skulle de annars ägna så mycket tid åt det? Jag har berört det tidigare. Här till exempel. Och här konstaterade jag att en klar, tydlig och objektiv definition av sex är i det närmaste omöjlig att åstadkomma. Den uppfattningen vidhåller jag. Vad som utgör sex är upp till var och en att fastställa och förhålla sig till. Därmed faller sådana klassiska frikyrkodygder som att sex inte får förekomma före äktenskapet eftersom vi egentligen inte vet vad det är vi förbjuder. Är det rätt för mig och den jag avser dela min sexualitet med så är det rätt. Det har ingen annan med att göra.

En lite ny, det måste erkännas, vinkel på kyrkans sexualproblem tas upp här och här. Att konsumtion av pornografi även förekommer i kristna kretsar. Fint att den insikten även delges de egna. Och nej, jag ämnar inte försvara pornografin i sig. Så länge det handlar om att utnyttja andra människor, i detta fall vanligtvis unga tjejer, så är det inte okej. Men utan att förringa denna aspekt av pornografin tänkte jag uppehålla mig ett ögonblick vid konsumenten. Vilka drivkrafter finns?

Visst kan det vara som med allt slags missbruk att det för en del fungerar som en dämpning av en allmän ångest. Utan de fysiologiska bieffekter som missbruk av droger eller alkohol kan ge. Men samtidigt funderar jag på i vilken utsträckning det också kan handla om en sexuell svältföddhet. Konsumtionen borde åtminstone i någon utsträckning tala för att något i ens liv saknas avseende detta. I vissa fall för att det liksom är det enda alternativet för den som med Frödings ord ur Eden förbannats, fanns inget annat att få. I andra fall där vederbörande lever i ett stabilt förhållande, för att ämnet fortfarande är så känsligt att det inte går att ta upp med sin respektive. Något som även torde gälla i samhället i övrigt. Fast med den frikyrkliga sexualundervisningen i ryggen anar jag att hämningarna är större i de kristna leden.

Jag kan sammanfatta min egen sexualundervisning i en pingstförsamling som att sex är fult, syndigt och snuskigt och kan bara medges inom ramen för ett äktenskap mellan kvinna och man. Och det går att fundera på hur en så förbudsomgärdad aktivitet kan genomföras med öppenhet, glädje och innerlighet. Klart som katten att pornografikonsumtion, som dessutom kan utföras i all anonymitet, är en utväg.

Fast då kommer moralpredikanterna in. Här, till exempel. Pornografikonsumtion är att likna vid ett äktenskapsbrott. Alltjämt försvarar jag inte pornografi utan jag tänkte styra in på äktenskapsbrottet i sig. Otroheten, alltså. Och då har vi lämnat sexualitet som enbart ett ungdomsproblem, i enlighet med den klassiska undervisningen för frikyrkans ungdomar. För den potentiella eller faktiska otrohetssituationen i mer vuxna åldrar har kanske trots allt en upprinnelse i de hämningar undervisningen gav upphov till?

Du skall inte ha begär till din nästas hustru. Det är det som är grunden. Och att konsumera pornografi, spana in grannfrun eller drömma våta drömmar om en schlagerartist är enligt textutläggarna i någon mening otrohet.

Men vad avser budet egentligen? Vad innebär begär? En fullt utvecklad och fullbordad sexuell situation kan förvisso anses utgöra den yttersta definitionen på otrohet men var går gränsen? Åtrån till en annan person vilken man icke är äktenskapligt engagerad i? Att tänka tanken hur ett umgänge med en annan person än den man avgett sina trohetslöften till, skulle kunna arta sig? Och gäller det den otrohet som manifesteras i stunden, av tillfällighet och utan långsiktigt engagemang? Där stundens egoistiska tillfredställelse är det som föranlett det hela?  På samma sätt som diskussionen om sex före äktenskapet är sex under äktenskapet men med annan än sin partner svåravgjord. Det finns inga enkla svar utan det är upp till var och en att hitta ett sätt att balansera frågan.

Och om otrohet avser begär till sin nästas hustru (eller partner för att nu tydliggöra att det handlar om den andra hälften av parterna i den vanligaste formen av äktenskap såväl som andra äktenskapslika konstellationer), hur hanterar vi frågan om bara den ena parten är involverad i ett äktenskap eller ett äktenskapsliknande förhållande? Är det fortfarande ett äktenskapsbrott om en gift kvinna i ett öppet förhållande med makens goda minne är otrogen med en ogift man?

Och som en bifråga till de mer fundamentalistiskt lagda bokstavstroende måste jag undra hur de ställer sig till begär till sin nästas make? Det kan ju inte handla om otrohet, det är ju bara hustrur som berörs?

Nåja, otrohet avser förvisso även de löften var och en avger till sin partner i samband med vigseln. Jag lovar trohet men att vara någon trogen är samtidigt något som är fullt möjligt oavsett hur många klassiska otrohetsepisoder den ena parten kastar sig in i, så länge det känslomässiga engagemanget i varje enskild sådan episod inte övergår det känslomässiga engagemang som denne har gentemot med sin vigda partner. Förvisso kanske en extremsituation och det går mer än väl att fråga sig vad det ursprungliga äktenskapet ger den otrogne partnern, men som diskussionsmodell är ändå exemplet relevant.

Problematiken har alltså sin upprinnelse i de tio bud som enligt Bibeln givits människan att ha som levnadsregler. Dessa regler är inte prioriterade, viktade eller rangordnade. Det finns inget som säger att ett bud är viktigare än något annat. Att vi inte ska dräpa kan förvisso anses utgöra ett litet undantag då konsekvenserna av att beröva någon livet är svårt att göra ogjort. Men de övriga, oavsett om det handlar om att ha begär till sin nästas hustru, att bära falskt vittnesbörd eller att missbruka Guds namn, måste förstås som lika viktiga. Den omsorg frikyrkan lägger ner på att upprätta en god följsamhet till äktenskapsbrottsbudet i jämförelse med hur vi hanterar vad som är sant och inte, känns lite orimlig. Särskilt när undervisarna och uttolkarna själva sätter upp egna definitioner inom gråskalan kring vad som är okej. Eller kanske framför allt vad som inte är okej.

Antingen rör budet en from önskan att undvika begär som innebär att andra äktenskap krackelerar. Det är nog vad som egentligen står. Eller så kör vi hela definitionsracet över till den andra sidan och eftersträvar att all interpersonell kontakt skall präglas av känslomässigt avståndstagande och tankekontroll för att inte riskera oönskade sexuella tankar som efter en lång och komplicerad härledningskedja potentiellt skulle kunna innebära att ett äktenskap utsätts för risk. Jag skulle inte bli förvånad om det inte fanns någon entusiastisk evangelist som faktiskt antar den utgångspunkten. Men i största allmänhet så kommer olika företeelser inom ramen för gråskalan att accepteras och andra inte. Men dessa gränser bygger på uttolkarens egna gränser, värderingar och, inte minst, lite för ofta en önskan att framstå som lite bättre än man i själva verket är.

En from förhoppning är att de tvärsäkra börjar inse detta och tonar ner sin undervisning. Hur var och en skall hantera sexualiteten kan bara styras av de i frågan direkt involverade. Av mig, min partner och eventuella förmånstagare. Enbart. Inte av pastorn eller församlingens ungdomevangelist. Eller någon annan.

Detta är absolut inget som kommer att slå undan marknaden för pornografi genom att minska efterfrågan. De kristna är ju trots allt i en klar minoritet i samhället. Men om man anser det vara ett problem med pornografikonsumtion i kyrkan så kanske det vore läge att se över hur man faktiskt hanterar ämnesområdet sexualitet inte bara ett, utan snarare flera hundra varv.

Våldsamheter i kyrkan, reflektioner tio år efter Knutby

Lämna en kommentar

Jag är en fridsam individ. Jag har aldrig varit i slagsmål. Inte ens som barn. Jag var väl för feg helt enkelt. Jag vet alltså inte hur det känns när en hårt knuten näve träffar ansiktet på någon annan. Och jag vill heller inte veta. Jag vet inte hur det är att mäta sina krafter i en tvekamp. Jag har aldrig brottats. Inte ens under de tillfällen jag erfarit mobbing har jag drabbats fysiskt. I skolan var det aldrig någon som använde våld. Ord kan såra rätt bra de också. Och det var med ord jag lärde mig att försvara mig.

Jag har en vass tunga ibland. Stundom är jag obetänksam och kan såra. Och jag retas och jag provocerar emellanåt. Kanske för att driva en tes, klarlägga något grumligt eller bara öka min förståelse. Jag kanske trampar någon på tårna men det är egentligen inte min avsikt. Men jag vill heller inte sitta tyst även om jag är klumpig som en elefant i en porslinsbutik. Jag drivs att vilja veta och förstå. Och inte minst av att testa ideologiska gränser.

Två gånger i livet har jag dock blivit utsatt för fysiska våldsamheter. Den ena gången blev jag offer för det meningslösa gatuvåldet. Jag hade otur och var på fel plats vid fel tidpunkt. Men jag överlevde och jag läkte ihop. Det gjorde jag den andra gången också. Våldet var då betydligt mer begränsat men samtidigt precis lika oväntat. Jag har tidigare nämnt att jag blivit fysiskt utslängd från en kyrka. Det är sant. Och jag fick däng innan. Av en betydligt äldre och cirka två decimeter kortare mötesvärd.

Kristna människor är inte kända för att vara några våldsverkare precis. Visserligen kan de mer påflugna av dem stundom anklagas för att slå sina biblar i huvudet eller att köra ner argument i halsen på folk. Men detta är mer bildligt talat. Jag känner inte till något fall där någon bokstavligen gjort sig skyldig till något liknande.

Det förtjänar att nämnas, vad jag en gång råkade ut för är sannolikt inte särskilt vanligt. Mitt fall kan till och med vid sidan av det betydligt värre som hände i Knutby vara ett undantag. Men eftersom händelsen etsat sig fast i mig, rätt självklart egentligen trots att det är länge sedan den inträffade, tycker jag den förtjänar att berättas. Och det finns en koppling till den just nämnda orten.

I normalfallet brukar jag inte vara så specifik med detaljer om platser och personer. Mest för att det är sak snarare än person jag vill diskutera. Och även om både platser och personer kan vara nog så intressanta så anser jag ofta att det principiella är ännu intressantare. Att jag nu tänker göra ett litet undantag och varför jag väntat med att publicera denna bloggpost till just nu, beror på att det nu är tio år sedan händelserna i Knutby. Kalla mig dum, fånig eller fåfäng, men nu gör jag så i alla fall.

Den aktuella kvällen jag drabbades av våldsamheter i en kyrka ligger dock ännu längre tillbaka i tiden. Det var för drygt tjugo år sedan. Jag var egentligen på väg från en förfest till något av studentlivets nattliga uteställen i Uppsala samtidigt som det försiggick någon form av utåtriktad aktivitet i pingstkyrkan. Någon ute på gatan bjöd in mig så det var faktiskt inte mitt eget initiativ att kliva på. Valet var förvisso mitt men inte initiativet. Varför jag accepterade kan man fråga sig, jag hade ju slitit mig loss från hemförsamlingen som gjort mig så illa. Ändå fanns det något som gjorde att jag sögs in. Nyfikenhet? Dumdristighet? Jag vet inte.

Jag gick alltså in. Förvisso hade jag inkasserat en hel rad himmelska minuspoäng genom att jag för en av de första gångerna i livet inte var helt nykter. Några glas vin hade skapat en viss berusningsgrad men jag var inte full. Möjligen kan man tycka att det är en risk man som församling får ta när man agerar utåtriktat, att just lätt onyktra personer passerar tröskeln. Men jag var i alla fall inte tillräckligt bladig för att inbjudaren skulle tveka att få in mig.

Någon form av musikaktivitet pågick i kyrksalen och det var i dörren in dit det hände. En av mötesvärdarna, iförd kavaj och namnskylt, tyvärr kom jag mig aldrig för att lägga namnet på minnet, stoppade mig. Och onekligen triggade han mig, en före detta pingstvän med ett behov att slita mig loss, med sitt barska konstaterande i stil med att jag måste bli frälst. Inget hej eller välkommen eller undran vem jag var. Ingen fråga om hur jag mådde eller ett vänligt men bestämt avvisande om det var så att min berusningsgrad av honom uppfattades som störande. Bara ett omedelbart uppfattat frälsningsbehov kommunicerat utan finess eller marknadsföringstalang. Och det ska omedelbart erkännas att jag hade en stor skuld i vad som sedan hände. Jag var provocerande och dum, men ändå.

Mitt dåvarande standardsvar som handlade om att jag ansåg ordet frälst tillhöra ett obsolet vokabulär, vänligen uttryck dig lite mer modernt, var onekligen rätt uppkäftigt. Jag vet det. Och jag passade även på att leverera ett par, inte mot honom men väl mot pingstkyrkan i allmänhet, nedsättande svordomar. Det var inte bra, jag vet det också. Och jag har således mig själv att skylla.

Men jag tycker heller inte det var bra av den gode pingstvännen att därefter med bägge händerna ta tag i min jacka och med kraft trycka in mig i den stora dörren in till kyrksalen. Första svängen in i dörren var jag helt oförberedd på och jag slog i bakhuvudet rätt ordentligt. De påföljande turerna var jag mer beredd på och kunde skydda huvudet i alla fall.

-Det är bara kärlek och nåd som kan få ditt hjärta att vekna! Bara kärlek och nåd, väste han fram. Mitt minne av detta är glasklart. Något sådant glömmer man inte. Och han upprepade sitt budskap varje gång jag tjongat in i kyrkdörren. Det fanns aggressivitet i rösten och möjligen är detta en delförklaring till varför jag har så svårt för aggressivt missionerande kristna. Det var även något oerhört obehagligt i hans blick, jag kan närmast beskriva den som svart. När jag numer emellanåt föreställer mig onda människor dyker hans ansikte, och den stunden, ganska snabbt fram i mitt minne. Och när begreppet galenskap kommer på tal är min referens given.

En del människor som blivit såväl fysiskt som själsligt misshandlade brukar mena att blåmärkena på kroppen går över medan de i själen stannar kvar. Jag kan förstå vad de menar. För det jag egentligen reagerar på mest är inte min närkontakt med dörren utan vad som hände direkt efter. Ett par personer anslöt, grabbade tag i mig och utan rättegång eller försvar körde ut mig på gatan. De lät förstå att jag inte var välkommen förrän jag besinnat mig. Jag skulle inte komma dit och slåss. En av dessa var en kvinna i min egen ålder. Vad jag förstod var hon ungdomspastor men jag kan inte ta gift på att det var den jag tror. Det spelar heller ingen roll för sakfrågan.

Samtidigt förstod jag egentligen inte vad som hände. Besinnat mig? Från vad? Det var inte jag som började med våldsamheterna. Visst, det var min vassa tunga som ställde till det för mig. Men varför kände sig en from pingstvän tvingad att försöka banka lite frälsning i mig? Hade de bett mig att gå så hade jag gjort det. En dryg kommentar och ett par svordomar torde knappast berättiga till en så pass påtagligt fysisk avspisning från en offentlig lokal. Särskilt som jag bara några minuter tidigare blivit inbjuden. Och om avspisningen ändå var berättigad så hävdar jag med bestämdhet att jag inte krökte ett hår på mannens huvud. Jag skall därför inte anklagas för det. Och jag tror det var det som tog hårdast av allt. Den orättvisa anklagelsen. Jag känner av den fortfarande.

Självfallet var det mannen som fungerade som mötesvärd den som enligt mig gjorde fel. Samtidigt går det att fundera på kulturens betydelse för det hela. Var det hela en världslig konsekvens av en det andliga krig man i karismatiska sammanhang emellanåt säger sig utkämpa? Att jag uppfattades som en fiende som måste hanteras? Men vad säger det om stämningen i ett sammanhang, om det som hände ändå faktiskt sker? För även i pingstkyrkosammanhang måste det hela vara en rätt grov avvikelse från det normala. Jag funderar på normaliseringen av det avvikande. Varför reagerade ingen på hans beteende? Och om det var så att mitt fall den där kvällen kanske egentligen inte var så väldigt unikt? Fanns det fler och liknande händelser? Sådant som gjorde att man kunde blunda för det uppenbara våldet?

Att något inte var helt rätt i församlingskulturen, eller åtminstone i en del av den, framkom dock i offentlighetens ljus en tid senare. Den kvinnliga ungdomspastorn, oavsett om det var hon som var med om att fysiskt slänga ut mig, fick sparken. Det fanns något i hennes lära/teologi/beteende som gjorde att hon kraschade med församlingen i övrigt. Uppsala pingstförsamling ska ha heder för att reagera på osunda uttryck även om en senare anställd i församlingen på direkt fråga inte vill ge mig en retroaktiv ursäkt med motivet att deras mötevärdar aldrig skulle göra något sådant. Nähä?

Jag vet att jag har fått mer än min beskärda del av negativa och rätt märkliga upplevelser i frikyrkor och av kristna företrädare vilket förvisso färgar min bild av sammanhangen men jag vet även att jag ofta har mig själv att skylla. Jag provocerar liksom fram reaktioner. Ibland medvetet men ofta även omedvetet. Jag är liksom inte konstruerad för smidighet. Men är det ett tillräckligt skäl att så påtagligt avspisas såväl fysiskt som verbalt?

Efter misshandeln funderade jag på sannolikheten för att våldsamheter kan eskalera till mord i frikyrkomiljö. Men bland dem jag berättade om mina tankar så avfärdades det som något helt osannolikt. Mitt fall ansågs liksom vara det enda där våld överhuvudtaget hade använts i en frikyrka. En uppfattning som i alla fall under en tid förändrades efter Knutby. Och det var just precis där, i Knutby, som den sparkade ungdomspastorn hade startat om under epitetet Kristi brud.

Jag inbillar mig inte det minsta att jag kunde ha förutsett det som skedde i Knutby men retrospektivt är det onekligen intressant att fundera på om den där kulturen som ungdomspastorn odlade och fick sluta för inne i Uppsala, var samma som låg till grund för att en mötesvärd kände att det var okej att dunka in en berusad student i dörren? Liksom den några år senare faktiskt låg till grund för att en pastor uppviglar sin närhet till betydligt allvarligare saker.

Ja, jag har svårt för galna pingstvänner. Och pingstvänner som begrepp belastas för mig, förvisso av historien, men just detta ögonblick liksom bekräftar fördomen. Det var kort sagt ingen kul upplevelse. Men onekligen en praktisk sådan att ha tillhanda för att kunna avfärda pingstvänner som andiga våldsverkare. Jag vet ju den hårda vägen att det åtminstone i ett fall stämmer. Vid sidan av Knutby…

Kommunikationsproblem

4 kommentarer

Så var det då jul igen. Tiden på året då alla är lyckliga och lediga och umgås med sina närmaste. Då glädjen i att både få och ge julklappar bygger vår gemenskap. Då tryggheten i traditioner får oss att slappna av. Då lika många måsten som tabun träder i kraft. Den värsta tiden på året.

Jag tycker illa om julen av många skäl. Julstressen, konsumismen och frosseriet är några. Mörkret och i förekommande fall snön är några andra. Att fokuset på den ideala bilden av kärnfamiljen, utanför vilken man ogärna umgås under julen, blir lite för stort är ytterligare ett. Att det är den tid på året när ensamheten blir som allra mest tydlig är kanske det största. Och säkert har det att göra med att jag egentligen aldrig varit med om att fira en sådan där jul som handboken föreskriver. Jag har försökt. Men misslyckats. Läser trista och deprimerade historier som poliser och socialtjänstemän delar, om hur de intervenerat i familjer där julfirandet fullständigt havererat. Ofta betingat av alkohol och mitt i kaoset sitter ett antal besvikna barn. Och jag kan känna igen mig.

I mitt fall har det dock aldrig varit alkoholen som förstört några jular tillsammans med andra. Däremot har den några gånger räddat mig själv att i ensamhet stå ut några dagar till innan samhället öppnar igen. Men jag kan ändå känna igen mig i både den som sviker och den som blir besviken. För visst kan jag förstöra det gladaste julfirande bara genom min blotta närvaro. Att inte vilja vara del av julklappandet och bara sitta och peta i julmaten gör mig inte till en drömgäst precis. Att bara vara med är liksom inte tillräckligt. På julen ska man även delta på något märkligt sätt. Lite som att det heller inte är okej att vara med i kyrkan om man inte går på gudstjänsterna.

Samtidigt känner jag mig precis lika sviken som barnet som inte förstår vad som händer när alkoholen förändrar vuxenvärldens beteenden. Jag noterar en jullycklig omvärld relatera till saker jag inte kan se eller begripa. Och när jag väl tror att jag har gjort det är det fel. Julen innebär en diger lista av outtalade regler som dessutom ser olika ut beroende på julfirande sammanhang. Julen är en svårforcerad traditionsbastard som jag aldrig lyckats anpassa mig till. Jag förväntas vara någon annan än mig själv och jag lyckas aldrig spela spelet.

Grundproblemet handlar nog egentligen om att jag aldrig lyckats förklara varför jag känner som jag gör. För ovanstående resonemang är sällan tillräckligt. På julen är ju alla glada och älskar man inte julen är man en tråkmåns. Jag når inte fram med min känsla för högtiden. Jag har uppenbarligen ett stort kommunikationsproblem. Trots att jag ändå tycker att jag har en hygglig förmåga att formulera mig. Men hur ska jag säga det så att folk förstår? För någonstans långt därinne inbillar jag mig att om bara omvärlden förstod hur jag tänker och känner så skulle det kunna fungera. Då skulle jag kunna accepteras. Då kanske jag kunde få sitta med i ett hörn utan att delta. Eller är det så illa att folk helt enkelt inte vill förstå?

Fast denna min kommunikativa brist är dock inte begränsad till mina antipatier kring julen. Samma sak rör mina erfarenheter av en uppväxt i en pingstkyrka. Jag har inte heller där lyckas nå fram med att det som jag utsattes för har inneburit ett livslångt lidande, till dem som utsatte mig för det. Och inte till de som jag i dag ser föra arvet vidare. Att det betraktas som konstigt att jag instinktivt reagerar med obehag på karismatiska uttryck som tungotal, lovsånger och självsäkra fundamentalistiska bibeltolkningar. Att det ifrågasätts att jag samtidigt bär ett existentiellt intresse och gärna vill vända och vrida på frågeställningarna med dem som egentligen är mina motpoler. Lite som att jag gärna debatterar julen med julälskarna men att jag aldrig får till det. För jag får inte fram vad jag menar. Eller ids folk inte lyssna? Betraktas jag som så extrem att jag skrämmer? Eller är jag för ful för att tillåtas ha känslor? Jag vet inte.

Jag har dock även erfarit precis samma sak i diskussioner om kärnteknik. Ett inte alldeles ovanligt scenario för mig. Det brukar räcka med att förhålla sig positiv till ämnet så är det liksom kört. Det spelar sedan ingen som helst roll vilken faktisk kunskap jag har inom området (överlag sett en hel del) och att det jag försöker framhärda i inte har något att göra med bristfälliga säkerhetsrutiner eller ett miljömässigt ansvar för framtida generationer. För det är ett problem. Men frågan om tekniken i sig och de biologiska effekterna är en annan. Men jag lyckas sällan kommunicera detta. Jag blir stämplad som kärnkraftskramare och miljöbov och blir utesluten ur Fältbiologerna. Inte heller här får jag chansen att förklara vad jag menar.

Sakfrågan döljs liksom av en etikett som inte säkert behöver stämma överens med innehållsförteckningen. Jag gillar kärnteknik, alltså är jag en mörkermänniska. Jag tror inte på bibelns bokstav, alltså vill jag inte ha något med kyrkan att göra. Jag tycker illa om julen, alltså vill jag inte ha någon gemenskap. Och sammantaget ser jag ingen annan förklaring än ett allvarligt kommunikationsproblem hos mig. Möjligen undantaget att jag av något gudomligt skäl utsetts att vara hela världens syndabock men det känns faktiskt lite väl megalomant att intala mig det.

Annars förefaller det vara en djupt liggande mänsklig egenskap, detta med att etikettera andra människor. Vi drar slutsatser om dem baserat på antaganden och placerar dem i fack. Och vi vill gärna själva känna samhörighet med likar i samma fack. Detta innebär att i vissas ögon är alla som på något vis är professionellt inblandad i kärnteknik sjuka människor som är lovligt byte för diverse negativa omdömen och inga man vill förknippas med. På samma vis som personal inom migrationsverk och arbetsförmedling är det av andra. Att det finns några som har tveksamma inställningar till sina medmänniskor i dessa sammanhang betyder inte att alla har det. Lika lite som att jag anser att alla kristna är bibelviftande och tungotalande fanatiker, även om den åsikten stundom läggs på mig. Så varför ska det då vara så svårt för mig att kunna sitta med i ett hörn av ett julfirande och tugga i mig en pizza utan att behöva ta emot några julklappar? Jag begriper det inte.

För jag skulle vilja slippa känna denna jävla förlamande ensamhet som kommer som ett brev på posten, till julen. Ensamheten i att inte bli förstådd. Men hur ska jag kunna kommunicera detta? Jag får ju inte ens chansen. Istället etiketteras jag som en slags paria och avfärdas. Som julklapps- och kalvsyltehataren. Partycrashern. Och går in i årets bästa högtid lika ensam som vanligt. Ha så kul ni andra. Själv hoppas jag det snart blir vardag igen.

Trött på inbördeskrig

5 kommentarer

Jag ska ta karismatikerna i försvar. Nota bene! Kors i taket! Vadärdetjaghållerpåmed? Men, faktiskt! Allt är inte karismatikernas fel. Inte svältkatastrofer. Inte klimatförändringar. Inte rovfisket. Och Kinas jordbrukspolitik, valet i Vitryssland och protonmassan i Helium har karismatikerna haft föga med att göra. Karismatikerna må vara inskränkta, högljudda, tunnelseende, domderande, konspiratoriska och alldeles för övertygade om sin egen förträfflighet för sitt eget bästa. Och stundom utgör de sinnebilden av vissa diagnoser i DSM-5. Men allt är ändå inte deras fel. Det är till och med så att jag ibland måste ge dem rätt. Och tycka synd om dem.

Jag återkommer till det här. Men jag tar en liten omväg först.

Ett av mina stora existentiella bekymmer är om det finns en sanning eller flera. De mer liberalt sinnade kristna marknadsför gärna flersanningslösningen. De menar ofta att bibeln och kristendomen går att tolka på olika sätt och varje sätt är i viss utsträckning rätt. Det finns liksom inte ett enda rätt sätt, ett enda beteende eller en enda moralkodex. Det beror liksom på. Och därmed accepterar man ett stort smörgåsbord av alla yttringar av kristendomen som finns. Både vad avser inriktningar och utlevelser. Man brister möjligen i tolerans när någon säger sig ha funnit den enda sanningen och marknadsför sig själv eller sin församling som mer kristen än alla andra. Instinktivt tilltalas jag av detta.

Motsatsen till de liberala är de jag väljer att kalla karismatikerna. De som är övertygade att just de står för det enda rätta. Och den som inte ställer upp på precis varje infall och yttring diskvalificerar sig från det eviga livet i himlen. Du måste som kristen tro på skapelseberättelsen, tala i tungor och älska lovsånger. Och du får aldrig försitta ett tillfälle att missionera din tro och övertygelse bland intet ont anande sekulära medmänniskor. Jag drar ett hyfsat stort likhetstecken mellan karismatiker och fundamentalister. Jag tycker att de hänger ihop. Alla håller inte med men låt det nu vara så för stunden. Och låt oss även exemplifiera denna senare grupp med Livets Ord i sin klassiska tappning.

Hur mycket jag än kan sympatisera med de liberala så har onekligen det liberala förhållningssättet en begränsning. För om det mesta är okej, varför ska jag då ens vara kristen? Varför ska jag ägna tid och energi på tron? Jag kunde lika gärna engagera mig i en väsentlig samhällsfråga istället. För att göra skillnad. Gudstjänstfirande är föga samhällsomstörtande. Och om dessutom inte helvetet finns, en inte helt ovanligt liberal inställning, vad finns det då för incitament att tro? En evighet i himlen är inte precis ett lockande framtidsscenario. En evighet är liksom rätt lång tid. Typ en evighet faktiskt. Risken för tristess känns överhängande. Och spelar det ingen roll vad jag gör och tror och ändå tvingas (min farhåga) till himlen, varför ska jag då ge upp ett antal värdsliga synder för trons skull?

I detta är faktiskt fundamentalisterna/karismatikerna mer konsekventa. De kräver att du förändrar dig. Att du ställer upp på inklusionskriterierna. Att du lever som de andra. Och det yttersta målet är att undvika att plågas i den där eldsjön i all evinnerlig tid.

Okej, tillbaka till saken. De kolliderar ibland, de olika kristna fraktionerna. Och eftersom kristendomen är en sådan diversehandel i yttringar så finns det oerhört många potentiella konflikthärdar. Om jag begränsar mig till dikotomin liberal/fundamentalist så kan jag alltså förstå de senare även om jag inte tycker om dem. De tror verkligen att det går bokstavligen åt helvete för alla som använder just det ordet i en mellanmänsklig konversation. Eller den som kastar lystna blickar på sin nästas partner, smakar alkohol eller inte blir andedöpta. Och det är deras drivkraft. Rädslan att både de själva och alla andra ska gå den eviga plågan till mötes.

Hos de liberala finns inte detta. Eftersom det mesta är okej, varför ska jag anstränga mig? Av något slags mer eller mindre grumliga moraliska skäl möjligen, men inget annat. Det går bra för mig ändå. Hur mycket jag än super, svär, är otrogen och missar gudstjänster. Även om jag kanske inte kommer till himlen så får jag logga ut när den dagen är kommen. Jag slipper bekymra mig.

Inom samhället finns det många som hackar på karismatiker. Eller inte riktigt tar dem på allvar. Jag är en sådan om det till äventyrs inte skulle framgått tidigare. Men även det stora flertalet av sekulära svenskar får något lätt överseende i blicken och tänker på fördomen om pingstvänner som klättrar på väggarna och simulerandes LSD-trippar, när karismatiskt kristna kommer på tal. En fördom som förvisso ibland kan gränsa till sanningen. Men inom samhället finns också den övriga kristenheten. De som till säkerligen lika stor del hanterar karismatikerna som något som finns men som inte nödvändigtvis kan eller behöver gå att begripa sig på.

Men så finns de rättrogna kristna som anser sig precis lika kristna, om inte mer kristna än karsimatikerna själva, dock med en helt annan utgångspunkt. De som inte har en utgångspunkt i en specifik teologi utan snarare i sitt eget synsätt vilket de marknadsför under rubriken teologi. Låter det motsägelsefullt? Det jag menar är alltså att de må gälla liturger, laestadianer, frihetsteologer eller bekännare av vilken annan slags –ismisk inriktning av kristendomen. Kännetecknande är att de är lika övertygade om att de har rätt och att opponenterna har fel. Lika övertygade om att deras Gud enbart uppskattar den egna tolkningen. Lika övertygade om att Bibeln bara kan läsas på deras sätt. Lika övertygade om att alla andra borde beläggas med talförbud. Allt under en teologisk etikett som säger mer om dem själva än själva teologin. Och så kolliderar de med sina kontrahenter i en gigantisk konfrontation.

Det behövs inte mycket. Ett förfluget ord, en klantig formulering eller ett märkligt beteende från någon inflytelserik företrädare för den ena sidan som uppmärksammas av den andra. Och så är processen igång. Indignation. Förfäran. Chock. Och motattack. Som kopierat från en kvällstidningslöpsedel. Ta tillbaka! Gör avbön! Korrigera! Ingen diskussion. Ingen konstruktiv debatt. Ingen analys. Envägskommunikation. Från bägge håll. I och för sig inget att förvånas över, karismatikerna har inte precis visat någon vilja till samtal oavsett från vilket håll kritiken kommer. Men det gäller även för alla andra tolkningar av kristendomen som bygger på benhård övertygelse. Jag har rätt och du har fel! Jag har rätt och du har fel! Säg efter mig! Jag har rätt och du har fel! Nej, det är fel. Jag har rätt och du har fel! Suck!

Vi har sett en del frikyrkliga strider de senaste åren. För att bara nämna några så känner vi till rubriker som Deminger, #frikyrka och Jona. Men den stora skillnaden är att dessa debatter just förs mellan, grovt sett, liberaler och fundamentalister. Vad jag nu avser är en annan typ av debatt. En betydligt mer intern. Och ett aktuellt exempel är den, för vissa, stora frågan om Livets Ord med sitt ledargarnityr i spetsen är på väg att bli en del av den katolska kyrkan? Ulf Ekman har onekligen haft en del kontakter med Rom.

Huruvida detta är intressant eller ej har jag egentligen ingen uppfattning om. Men det förefaller argumenten vara. De om att Ulf Ekman måste träda fram, uttala sig, ta avstånd, sjunga We shall overcome, eller vad det nu än är som krävs. Och det stör mig.

Om detta Livets Ord i en slags retroaktiv uppgörelse med sitt förflutna faktiskt öppnar för mer tolkningar än den som var förhärskande i början, och som tyvärr fortfarande har en hel del supportrar, så är det väl bara att gratulera. Om inte annat en fin liten ekumenisk gest. Men det är uppenbarligen inget som uppskattas av alla. Och även det kan jag i viss mån förstå. Om partiprogrammet skrivs om blir det gärna debatt. Problemet i det här fallet är att debatten inte så mycket handlar om att hålla fast i traditionen utan det underliggande i hur hemsk den där katolska kyrkan är. Utan att samtidigt klargöra vad det är som är så hemskt. Är det påveämbetet, liturgin, bristen på klatschiga lovsånger eller organisationsformen? Jag vet faktiskt inte. Och jag blir inte klok på vad det skulle kunna vara.

Exempel på inslag i debatten finner vi här, här, här, här, här, här, här och här.

Det jag ser är att ett antal högljudda karismatiker som starkt ogillar andra -ismer som gläfser på ett antal av de egna för att de etablerat kontakter med en annan -ism. Men tonerna i debatten är helt annorlunda än om det skulle röra sig om kontakter med missionsförbundare eller svenskkyrkliga. Katolska kyrkan verkar närmast vara ett djävulskt påfund.

Hur välgörande för mina mörka sidor det än är att se gamla Livets ordare få på tafsen så såg jag hellre att de fick på tafsen för rätt saker. Ansvaret för alla dem de skadat för livet. Att deras arv fostrat människor med en extremt svartvit syn på de existentiella frågorna. Till exempel.

Det enda rimliga skälet att kritisera kontakter med en annan kristen inriktning skulle som jag ser det vara att den kristna inriktningen man kontaktat inte skulle vara just kristen. Men oavsett hur karismatiskt fundamentalistisk man än är så är det ändå ganska ovanligt att underkänna kristna trossyskon i samma sammanhang för att inte vara just kristna. Samtidigt som missionerandet alltid varit en central del av kristendomen varför kontakter utanför det egna sammanhanget, på hednafälten, alltid uppmuntrats. Förutom kanske i de mest sekteriska grupperna. Så vad är problemet? Vill man krypa tillbaka in i sektfällan eller är katolikerna djävulsdyrkare?

Nej, karismatikerna har ingen vän hos mig och jag kritiserar dem mer än gärna. Samtidigt har jag ett utifrånperspektiv. Därför känns det liksom mer okej att föra debatten. Det är inte teologin jag kritiserar, det är snarare de mänskliga konsekvenserna av den. När teologin kritiseras kan jag ibland faktiskt tycka lite synd om dem. När de attackeras av de som egentligen är deras egna, de benhårt övertygade kristna. När kampen och tuppfäktningen sker i den egna sandlådan. När tolkningen av ett sketet litet ord skall styra hur jag och alla andra som inte lever upp till den kristna övertygelsen, skall leva våra liv är det väl okej om de slår sin bibel i skallen på oss. Eller okej och okej? I viss mån förståeligt i alla fall. Men när de börjar slåss sinsemellan. Det är faktiskt inget vackert att se. De tror ju faktiskt lika mycket på samma Gud. Precis lika benhårt övertygat. Ska det vara så svårt att vara eniga då? Slåss med ateister, agnostiker, asatroende eller homeopater istället. Det skulle nästan kännas lite… renhårigare!

Debriefing

7 kommentarer

Sitter och slickar såren efter ett besök i lejonets kula. Som jag berört tidigare tog en av Sveriges mer inflytelserika pastorer, Stefan Swärd, upp min frågeställning till allmän beskådan i sin blogg. Och kommenterandet blev livligt. Vissa ansåg det vara fel av mig att exponera mitt ältande där men då beslutet att offentliggöra var Swärds så kan jag inte ta på mig det. Vissa ifrågasatte dock Swärds omdöme att publicera min frågeställning. Och lite i samma andetag ansåg de att jag borde vara tyst.

Litet misstänkliggörande kring mina syften fanns även med men att jag gick Hin och Hens ärenden förstod jag inte riktigt. Men om Hin avser Hin Håle så är det inget nytt. Att vara naturvetare är liksom att likställa med att vara satanist, enligt en del fromma kreationister.

Jag fick även kritik för mitt sätt att uttrycka mig. Och tyvärr, jag kan inte göra det på annat sätt än så här. När jag länge försökte viska fram mitt ärende så lyssnade ingen. När jag skriker så är det svårare för andra att undvika. Men jag misslyckas tydligen kapitalt med att förklara att det inte är all kristendom jag kritiserar. Det är den evangeliserande, bibelviftande, tungotalande och lovsjungande kristendomen. För den där tvivel och problematisering är en stor synd och där man ofta och gärna skrämmer skiten ur folk för att få dem till följsamma lärjungar. Det finns en annan kristendom också. Tror jag. Men den varken syns eller hörs så jag vet inte var jag ska leta efter den.

Någon konstaterade med viss rätt att debatten kanske inte hjälpte mig så mycket men att jag i alla fall fick min frågeställning belyst för en stor läsekrets. Att jag tillfälligt fick visa en sida av kristenheten som de annars kanske missar. Och ja, jag fick onekligen för en större publik än vanligtvis, ge de kyrkskadade ett ansikte. Om än in disguise.

Ytterligare någon menade att jag aldrig någonsin kommer att få den där ursäkten jag går och hoppas på. Incitamenten att förlåta finns liksom inte. Och jag står ensam i min önskan kring detta. Ja, så är det nog faktiskt. Det var lite huvudet på spiken. För jag börjar ana att det inte finns något intresse att skademinimera den kyrkliga verksamheten. Och inget intresse att lyssna till dem som farit illa. Och inget intresse att inkludera de ensamma. Trippelfel för mig alltså. Min lott i livet, typ.

Inte så mycket i den nu berörda bloggdebatten men tidigare har jag ofta just fått höra om vikten av att just jag måste ta första steget. Ska jag få min ursäkt måste jag börja med att förlåta de pastorer som förstörde mitt liv. För vad kan man undra? Och först därefter kan jag hoppas på att de ber om ursäkt för att de körde över mig. Men det känns så fel. Jag klarar faktiskt inte av det. Att blotta strupen och be om ursäkt för att jag hatar dem innebär en alldeles för stor risk att de klipper till med sin bibel. Eller fullständigt ignorerar mig. Vilket är precis lika illa.

Under veckan hörde jag en diskussion på radion med anledning av Nelson Mandelas bortgång och den rörde den sanningskommission som leddes av Desmond Tutu efter apartheidsystemets avskaffande. I korta drag syftade den till att ge offren en möjlighet att berätta om sina erfarenheter och sitt lidande och att någon lyssnade. Inte minst förövarna. Dessutom hade även förövarna möjlighet att berätta och be om amnesti. Kommissonen var mer av en försonings- och teologisk process än en juridisk dito. Det handlade om att återupprätta Sydafrika. Att kunna gå vidare. Och offren ville berätta. De ville verkligen hjälpa till att återupprätta Sydafrika.

Det intressanta var att intentionen från början var att offren skulle få berätta om sina erfarenheter för att avslutningsvis bli tillfrågade av Tutu om de var beredda att förlåta sina banemän. Denna fråga var han dock relativt snart tvungen att upphöra med. Nästan ingen klarade av det. Känslopåslaget blev för stort. För att förlåta förövaren må vara en fin teologisk tanke men något som i praktiken är betydligt svårare. Och som dessutom kan lägga sten på börda.

Jag vet att det kan tycka magstarkt att jämföra offer för kyrkans övergrepp med apartheidregimens. Och i sammanhanget är de kyrkskadades lidande lite av ett I-landsproblem. Men rent principiellt är det samma sak. För att de kyrkskadade ska få upprättelse måste de få berätta och bli lyssnade på. Men gärningsmännen måste också inse att de gjort fel. Och där tror jag frikyrkan har en oändlighet kvar innan vi ser någon som helst insiktsfullhet. Tänk om de kunde lära av Desmond Tutu?

Sammanfattar kommentarerna på Swärds bloggpost med att det finns en generell bristande förståelse för mig och min frågeställning. Dock med vissa undantag. Jag vill även understryka att en av de giftigaste kommentatorerna faktiskt mjuknade mot slutet men jag spårar ändå alltför mycket av bristande insikt i kyrkskadeproblematiken. Såväl bland många av kommentatorerna som hos Swärd själv.

Men att läsa alla dessa kommentarer och dessutom notera att blogginnehavaren själv ganska tidigt kliver ur diskussionen gjorde ont. Mer ont än jag trodde det skulle göra. Samtidigt vet jag inte vad jag trodde skulle ske. Att jag skulle se en ton av empati? Att tiden var mogen för upprättelse? Att jag kunde tydliggöra vad jag menar?

Nej, det var nog lite väl utopiskt. Och jag lyckades inte i något av dessa avseenden. Jag har faktiskt förlorat hoppet att frikyrkan kommer att kunna utvecklas i en mer förstående riktning. Jag är fortfarande lika rädd för helvetet men kan alltjämt heller inte tro på Jesus och skapelseberättelsen som annat än myter. Och jag känner mig fortfarande precis lika ovälkommen till kyrkan för att dryfta mina frågeställningar. För målet för de kristna, eller i alla fall lite för många av dem, tycks fortfarande vara att få mig frälst. Inte att lära sig något av sina misstag.

Den som ger sig in i leken…

2 kommentarer

Den som ger sig in i leken får leken tåla. Ett uttryck jag ofta hörde som barn när jag blev ledsen för det hån jag utsattes för av klasskamraterna. Jag hade flera stora fel. Att jag trodde på Gud var ett av dem. Okej att min tro mest kunde kategoriseras som en naiv barnatro, samma tro jag idag kan sakna, men det var i klasskamraternas ögon helt fel. Att jag ville läsa mina läxor var ett annat fel. Att växa upp i ett slags brukssamhälle där utbildningsföraktet var ordentligt rotat var inte alltid så lätt. Att ens gå gymnasiet var för vissa suspekt. Det var fabriken och samhället omkring och dess normer som var styrande. Att någon gång tänka sig att flytta därifrån var att underkänna samhället och dem som bodde där. Att tänka sig universitetet var en svordom.

Jag var inte intresserad av idrott och saknade bollsinne. Och det var bara töntar som var sådana. Och den ledsna blick jag ofta gick omkring med hade en hel del att göra med att de fåtal släktingar jag hade, de som accepterade mig för den jag var, försvann i olika sjukdomar och olyckor. Jag var ett ensamt barn. I många avseenden.

Den som ger sig in i leken får leken tåla. Inte för att jag på den tiden ens gav mig in i leken. Jag höll mig liksom på min kant men blev ändå på något vis inkluderad. Kanske inte så mycket av någon slags allmän omsorg. Snarare för att de andra skulle kunna ha någon att ha lite kul med. Nej, det var aldrig någon som slog mig men det finns ett brett spektra av saker man kan utsättas för utan att det gör ont någon annanstans än i själen.

På ett vis var kyrkan en räddning. Ett tag. Tills kraven restes på att överge barnatron och ignorera allt det där som lärdes ut i skolan under rubriken naturvetenskap. Då var jag lite grann tillbaka på ruta ett. Fast jag hade ju gett mig in i leken. Och då måste jag ju försöka tåla.

Fast jag tålde inte. Jag är väl för känslig. Och efter ett antal omtumlande år kunde jag frigöra mig från kyrkans klor. Eller om det kanske snarare var en kristen tolkningstraditions klor jag frigjorde mig ifrån. Åtminstone rent formellt. För som jag berört tidigare sitter den där helvetesrädslan kvar som ett faststsvetsat ankare i mig. Och ja, rent kognitivt inser att jag att det är ologiskt till tusen.

Insikten att jag flera år senare lider av det trauma jag utsattes för av både brukssamhället och kyrkan gjorde att jag måste försöka ta itu med det. Bearbeta. Söka upprättelse. Och så länge vi talar om brukssamhället så var det egentligen inget problem. Gamla plågoandar har förlorat sin makt. Samhällets omdaning har förändrat värderingar och inställningar. Jag anses ändå ha gjort rätt val en gång i tiden. I det avseendet är det ingen som kritiserar mig för den jag var längre.

Det är värre med kyrkan. För jag fann alltjämt samma inskränkta kristna syn. Inte bara i uppväxtmiljön utan på många andra ställen. Och av många andra personer. Och någon förståelse för min situation, min bakgrund, mina erfarenheter och mina tankar gick inte att hämta. Jag är alltjämt precis lika fel som när jag växte upp. Även om jag inte försökte spela kristen längre så finns ingen fördragsamhet med den som ändå sökte gemenskapen med dem. Jag måste bli frälst först. Jag måste göra avbön från mina hädiska tankar.

Det går att fråga sig varför jag ändå envisas med att hålla mig kvar i kyrkans närhet. En anledning är att jag ännu inte fått den där upprättelsen, en ursäkt från de som andligen våldförde sig på mig. En annan anledning är att den där helvetesrädslan är så förlamande och är det någonstans jag borde kunna bli av med den så är det där den inplanterades. Och en tredje är att kyrkan faktiskt är den enda gemenskap jag känner. Som omusikalisk, ointresserad av idrott och med rörig politisk uppfattning så finns inte så många andra sammanhang i samhället där det går att hitta gemenskaper. Ett intresse för livsåskådningsfrågor borde kunna kvalificera mig till vilken diskussionsgrupp som helst inom kyrkans väggar. Men den som inte vill delta i bönen och lovsången har inget där att hämta. För att få A måste du ha gjort B först, typ.

Den som ger sig in leken får leken tåla. Det blev allvar nu. Jag har länge försökt få någon form av svar från en av de mer tongivande helvetespredikanterna i den svenska frikyrkan, Stefan Swärd. Hur ska jag bli av med helvetesrädslan? Är det verkligen nödvändigt att predika ett helvete?

Nu har jag fått det. Han kunde förvisso ha svarat i mailform men valde att göra det på sin blogg. Här. Det var alltså inte jag som drev honom till att göra det publikt. Och jag tycker inte att det blev så mycket av ett svar jag kan köpa. Fast det spelar mindre roll i sammanhanget. Jag hade nog i ärlighetens namn heller inte väntat mig det. Men det var i alla fall hedrande att han svarade. Det är mer av vad några andra helvetespredikanter har velat göra.

Fast det var då den riktiga leken tog vid. Läs kommentarerna under bloggposten. Ja, jag vet att det finns flera där som på olika sätt ger mig sitt stöd och det är jag tacksam för. Men det finns de som inte gör det också. Som är som ett eko från en svunnen tid där jag underkastades ett gediget arbete att tro exakt så som pastorn stipulerade. Där den enda motivationen tycktes vara att med skräckscenarier piska fram en rädsla som var så stark att jag därigenom skulle ge upp allt jag lärt mig om naturvetenskap. Bland annat. Fast nu handlar det om hur makabra krav jag har. Att jag vill skriva om evangeliet. Och det var en nyhet för mig.

Kanske övertolkar jag men jag uppfattar ändå att någon antyder att jag har en dold agenda. Men det har jag inte. Den är tvärtom helt öppen. Jag vill ha upprättelse. Jag behöver få inpräntat i mig att jag inte behöver vara rädd. Och är det helt omöjligt så vill jag inte höra om det hemska som väntar mig i den brinnande eldsjön. Linda in det i bomull om det nödvändigtvis behöver sägas. Men mest av allt vill jag veta var jag ska ta vägen för att få hjälp att bli av med den tro jag har kvar. Svårare än så är det inte. Det är det som driver mig.

Orimliga krav? Kanske. Men det räcker kanske med att säga det. Eller att inte säga något alls. För den totala brist på insikt, empati och taktkänsla som några uppvisar bland kommentarerna tog hårdare än jag hade förväntat mig. Ja, jag kanske i någon mån gav mig in leken. Och jag kanske borde tåla det. Men jag gör inte det. Det är jävligt tungt just nu. För jag befann mig på botten och nu är jag söndertrampad till molekyler. Jag har inte blivit av med några ärr. Jag är rädd att jag har fått nya. Känns jättekul. Medmänskligt och kärleksfullt? Tveksamt. Men några kristna hjältar känner sig säkert nöjda nu. Att en fiende har nedkämpats. Så grattis då. Och tack för mörkret era förbannade jävla kristna idioter. Må Fan ta er!

Older Entries